Hej alla!

Nu har vi landat här hemma och fått lite rutin på vårt nya fantastiska liv! Ella är en guldklimp, äter och sover bra redan! Och jag har hittat en del stunder att ta igen mig! T är en kvällsmänniska och har tagit en stor bit fram till 2-tiden och sen har jag tagit morgonbiten, så han fått sova ut! Funkar toppen! än sålänge...

Så då kom hon äntligen ut den lilla skruttan! 18 dagar över tiden... och ännu längre tid skulle det ta...

FÖRLOSSNINGSBERÄTTELSE
På måndag kväll satt jag som vanligt framför min dator och grejade, och började känna av mensvärken mer och mer... T kom hem med en glass och jag satt och pratade med en kompis på msn... Vi bestämde oss för att åka in till stan och äta något ifall det kunde vara på gång! Men först skulle vi bara städa och bädda rent här hemma... T skulle täcka en sak på taket... och ju längre tiden gick ju oftare kom mensvärken... Jag föreslog att vi skulle börja klocka och så satt vi här... fram till 8-tiden något och klockade med 10 minuters mellanrum. Underbart! Så vi åkte in och fixade mat... och åka till min far på söderhöjd och äta där och sen se vad det blev av det! Så det gjorde vi och när maten var uppäten... så var värkarna nere på 6 min och klockan var ca 23.00! Då ringde vi förlossningen och vi var välkomna! Jippie!

SEN...Jag förstår nu varför sjukhuset har sååå långa korridorer... Vi fick komma in i ett rum... och jag blev kopplad till en ctg! Värkarna var riktigt rejäla och jag låg där en bra stund... men det var svårt att bestämma om det var förvärkar eller riktiga förlossningsvärkar... okidokki... så det var bara att börja vandra... stanna mot en korridorsväg... vandra.. klocka... vandra... När klockan var 01.30 nått var vi välkommna tillbaka för att försöka sova lite... då fick jag Morfin... mums! Det gjorde att jag slappnade av och att jag antagligen skulle få sova lite... eller inte.. När klockan var 03.00 stod jag inte ut och ringde och bad om att få en panodil... Istället fick jag akupunktur i pannan och såg ut som Björn Borg enligt T. Men jag fick sova...

Klockan 08.00 hade vi en tid hos läkaren, som konstaterade att gårdagen värkarbete hade gjort resultat! Öppen hela 2 cm och "mogen"  nu e det äntligen på gång! Men var var mina värkar, dom hade avtagit.. nej! Så det bestämdes att det skulle sticka hål på vattnet kl 13.00, jag grät av lycka! Kl 11.00 startade värkarna igen... och det hela var igång! Vi fick ett förlossningsrum och lite mackor att tugga i oss. Runt 13.00 kom barnmorskan och jädrar vad vatten det kom, fräckt! Det började göra mer ont nu... Jag får för mig att testa lustgasen... som senare skulle bli min bästa vän. På monitorn kunde man se att värkarna blev kraftigare och intensiva, och jag försökte klura ut hur jag skulle hinna med lustgasen, och samtidigt dra in såpass mycket att när värken var på max så skulle jag inte känna särskillt mycket, tjena! Jag bestämde mig för att ta en dusch, men bara om lustgasen fick följa med! nu är kl runt fyra och jag är nära döden... allt är annat än underbart.. och jag tänker för mig själv.. det kommer ju inte göra mindre ont sen...harregud!  lustgasen som jag trodde skulle spela på min sida... gjorde ingen nytta (än) så i min smärtorgie ropar jag... - ge mig allt knark på bygget! och barnmorskorna förstår att nu skojar jag inte... I väntan på narkosläkaren försöker jag komma underfull med hur lustgasen och jag kan samarbeta.. när jag väl förstår att man inte ska släppa den utan hålla kvar den vid munnen, får T en utskällning där jag förklarar att han kan la fan säja det! att man inte ska ta bort den från munnen för då ger den inte samma effekt, Han säjjer att han sagt det tusen ggr... aha mummel mummel!

När Narkosläkaren väl kommit är jag så inne i min sköna dimma att jag bara minns, kryp ihop till en boll... Hon presenterar sig och ett en liten liten tjej som pratar tyska ska sätta epidralen. Det roliga här är att en barnmorska bestämmer sig för att översätta hennes svensk-tyska... Som enligt T är helt förstårbar! haha. Ryggbedövningen börjar värka och jag yrar några gånger om att jag är i himmelen... En helt annan smärta... och jag var med i matchen igen! Nu var jag öppen 3 cm och nu börjar man räkna att förlossningen startat! (ni förstår, hon var inte snabb) Nu är det lite suddigt i mitt minne, men inte i T:s, vi kämpar på där och när kl är 23.00 går tredje passet barnmorskor av och önskar oss lycka till ( jag kännder mig som  Rachel i Vänner, när alla får föda utan hon. Ny barnmorskor kommer in och presenterar sig och vi uppmärksammar snabbt att det är samma som tagit emot oss... många timmar tidigare... Vi har alltså gått runt ett helt skift! Men iallafall nu är jag öppen 8 cm! Vi firar med nyponsoppa och mer lustgas! T höjer radion efter att jag skrikit högt att den låten är aaaaassbra så jag sjunger högt till i´m yours och är helt inne i min egna värld! Nu konstateras det att epidralen vart så effektiv att mina "riktiga" värkar försvunnit och de får höja upp det värkförstärkande droppet mer och mer! För att skynda på den här nu redan lite utdrgna processen, så vill dom ha mig på en pilatesboll... jaha... där sitter jag och sjunger och försöker få ner bebis förbi sittbenen... efter en timme var jag öppen 10 cm, men bebis var fortfarande kvar på samma plats, sketunge! Så efter ytterligare en timme på boll, så tyckte dom att jag skulle stå på knä i sängen! Och då äntligen... började det som jag trodde var krystvärkar... jag skiker till T.. att jag har krystvärkar... men han säjer nej nej..och vägrar ringa på klockan som jag uppfattar det... Då skriker Lina så högt hon kan -jag har krystvärkar!!!! så han ringer snabbt på klockan... jag har såklart inga krystvärkar utan det är bara bebisens huvud som tryckerner mot mitt bäckenben! Lurad igen! Sen 10 minuter senare är jag fortfarande övertygad om att jag har krystvärkar... och så håller vi på... tillslut får jag äntligen lägga mig på rygg och då förstår jag att jag har riktiga krystvärkar! Nu är det inte långt kvar.. Vad jag inte vet här är att min ryggmärgsbedövning har tagit slut och funkar inte längre... Och lustgasen har dom tagit ifrån mig! Så nu är det upp till mig! När det väl är dax att börja krysta, känner jag ingenting.. jag e helt slut! Då kommer "hon" som jag kallar min ängel... och håller sitt finger på min mage och känner när nästa värk är på gång! Så efter 30 minuter och en urmoderkraft som inte alls gör ont konstigt nog... lägger dom upp min flicka på mitt bröst! Hon är helt sagolikt vacker och, hennnes stora nyfikna ögon tittar på oss.. och säjer nu är jag här!
Hon är det bästa som har hänt oss och både jag och T känner från denna stund en känsla som inte går att beskriva... kanske är det den känslan som kallas att bli förälder... när inget annat spelar någon roll!

Detta är vad jag minns, men enligt T finns det så mycket mer att berätta... Kanske tog det lång tid men nu i efterhand känns det som tre, fyra timmar bara... och smärtan är konstigt nog glömd.

Hon är född 3.24 den 2 Juli!  Lilla Ella Lilly Alma Albertsson!